Solregn - En cykeltur en sommarafton 14 juli 2018

Det känns konstigt på mina armar när jag cyklar genom Halmstad österut. Någon sekund är jag lite konfunderad men inser sedan att det är stora tunga droppar som sakta “ploppar” ner från himlen samtidigt som solen fortfarande skiner starkt. Skönt med regn men kanske inte just nu när jag väl har kommit ut på cykeln efter jobbet. Jag tänker att det kan väl inte bli så långvarigt och fortsätter min färd österut, över E6:an och in i Snöstorp. Regnet har då tilltagit i styrka och jag stannar snabbt för att ta på min tunna regnjacka som jag har i bakfickan på cykeltröjan.

Efter Snöstorp så kommer jag in på “Bolmabanan”, en gammal järnvägssträcka som numera har asfalterats och blivit en vacker cykelbana mellan Simlångsdalen och Halmstad. Mamma har berättat att hon på 50-talet ofta åkte tåg upp till Skidklubbens stuga i Mahult för att åka skidor. Jag själv kommer ihåg att det på 60-talet fanns långa bommar som sträckte sig över Laholmsvägen som användes när tågen på denna smalspåriga järnväg skulle passera. 1966 så gick det sista tåget på banan och ganska snart efter så bröts rälsen upp och det blev cykelbana.

När jag kommer fram till Skedala, efter bara några kilometer, så har regnet slutat och jag stannar snabbt för att ta av regnjackan. Den gamla banvallen är lite lätt upphöjd i landskapet och träd på bägge sidor omsluter mig när jag i lite lagom takt susar fram över asfalten. I dag så ska jag cykla i ungefär tre timmar och hålla en lugn och jämn fart. Distansträning med puls omkring 75% av max.

I Marbäck gör jag en kort avvikelse från Bolmabanan och cyklar istället igenom det lilla samhället. Det är en roligare väg att cykla, lite längre men det spelar ingen roll. En bit efter Marbäck cyklar jag in på banan igen och hagar, skog och lite hus avlöser varandra vid sidan om på denna sträcka. Efter ett tag så kommer man närmare Fylleån och jag kan höra ett svagt brus från vattnet. Snart kan jag också se ån och kommer strax därefter till Simlångsdalen.

Brearedssjön får jag till höger om mig och jag kan se badplatsen som ligger nära “Vargaslätten”, den fantastiska egendom som finns på andra sidan sjön. Den skapades av arkitekten Sigfrid Ericson, som också skapade Masthuggskyrkan och Göteborgs konstmuseum, under 1900-talets första hälft. Jag har bara sett bilder därifrån men trädgårdsmästaren, som är kund till oss i bokhandeln, har lovat att jag ska få en rundtur om jag hälsar på, jag måste se till att göra detta någon gång.

När jag kommer fram till riksväg 25 så cyklar jag under den och kommer fram till skolan och idrottsplatsen i byn. Vägen går sakta nedåt mot Mahult och jag passar på att dricka och äta en av mina medhavda energikakor, som jag har gjort själv av honung, müsli och jordnötter. Får jag bara vätska och energi så skulle jag lätt kunna cykla åtminstone 6-7 timmar i denna fart.

Det är en vacker vägsträcka där många har byggt hus på ömse sidor och de har en underskön utsikt ner över sjön Simlången. I vägskälet i Mahult så tar jag vägen mot Ryaberg och som sedan fortsätter till Torup. Husen runt vägen avlöses snart av tät skog på bägge sidor. Plötsligt rasslar det till i snåret till höger och jag hinner se bakdelen av ett rådjur som har skrämts när jag nästan ljudlöst har cyklat förbi.

Kommer fram till Ryaberg ett idag väldigt litet samhälle, det är nästan omöjligt att föreställa sig att det förr fanns en järnvägsstation här. På anslagstavlan i samhällets mitt basuneras det ut att snart kommer bredbandet hit. Bredbandet tycks vara lösningen för alla glesbygdens problem. Är det så enkelt?

Vägen börjar sakta stiga uppåt, det är dags att klättra uppför de lägsta sluttningarna av det sydsvenska höglandet. Det är inga riktigt branta backar men jag känner att jag måste ta i lite extra för att hålla farten. Påminner mig själv om att idag så ska jag “gå lätt” så jag växlar ner och försöker istället ha högre fart på benen med en lättare växel.

Snabbare, snabbare

inte tänka hårdare utan snabbare

slappna av

andas djupt, ännu djupare

använd syret

omvandla

fart, energi

framåt,

skapa moment, fart

snabbare, snabbare

le, njut, slappna av

benen går runt, runt, runt

Efter ett backkrön så kan jag se en liten ryggåsstuga med gräs på taket till höger om vägen, som heter “Lurehus”. Stugan byggdes i mitten av 1800-talet och var bebodd så sent som 1960 då stugans sista ägare Selma Östergren gick bort 76 år gammal. Det måste ha varit bistert att bo utan bekvämligheter som vatten och el och med utedass ute i skogsbrynet, men frånsett detta så har jag svårt att tänka mig någon mer fridfull plats att bo på.

På bägge sidor av vägen är det en härlig skog men efter ytterligare några kilometer så får jag se Skavsjön på höger hand. Det är mycket lite vatten i sjön och strandkanten har flyttats ut många meter ut mot mitten av sjön. Det måste vara svårt för fisken att överleva med så mycket mindre vatten.

När jag närmar mig rundans högsta punkt i Mjälahult så ser landskapet nästan norrländskt ut med myrar och tät granskog. Kanske kan man hitta hjortron om man letar noga därute?

Hagasjön blänker nästan kav lugn i det vackra solskenet. Jag kommer snart fram till det lilla samhället Mjälahult, som bland annat har en liten bastu ute på en flotte i sjön. Det är några som bastar och badar från den lilla “bastuflotten”, det ser härligt ut.

Detta område runt sjöarna vid Mjälahult tycker jag är den vackraste platsen på denna runda. Efter Mjälahult svänger jag av vägen mot Torup och cyklar istället vägen som går i en sydvästlig riktning mot Skavböke, Sennan, Åled och till slut Halmstad.

Har snart passerat två timmar på cykeln och jag börjar bli lite trött i ryggen. När jag svängde av så var jag vid den högsta punkten, jag har därför lite ”medrull” hela vägen hem. Det är en av de saker som jag gillar med denna runda, man får lite hjälp att hålla upp farten den sista biten.

Solen skiner fortfarande starkt men är nu är på väg ner i väster, tillsammans med träden skapas det långa skuggor som sträcker sig tvärs över vägen. Kvällsbrisen känns, jag har motvind, jag böjer mig ner lite till och fattar i ”bocken” på racerstyret.

fart på benen

rätt växel, inte för tung

inte för lätt

lagom

spinna, spinna

runt, runt

snabbt går benen

runt, runt

Jag kommer ner till den lilla byn Skavböke, rena idyllen. Världens gulligaste lilla kapell finns där. Målningar av Waldemar Lorentzon och Axel Olsson, från Halmstadsgruppen, finns därinne. Kapellet tillblivelse har en underbar historia. Bygdens folk ville väldigt gärna ha en kyrka men kyrkostämman ställde sig emot. Då samlade bygdens folk in 23.000:- till material och byggde själva sin egen kyrka som invigdes 1925. Kyrkan drevs länge som en stiftelse men 1985 så hade kyrkostämman kommit på andra tankar och Skavböke kapell kunde bli en del av Enslövs församling.

Sennan eller Senneån, ett normalt sett ganska stort vattendrag, kan jag se mellan träden. Det finns nästan inget vatten alls kvar, bara en massa stenbumlingar som man normalt inte kan se pga vattnet. Återigen så undrar jag var blir det av fisken? Känner den på sig att vattnet är på väg att försvinna eller bli lågvatten? Måste undersöka detta.

På min vänstra sida har jag nu Virsehatt som är Hallands första naturreservat. Det är ett gnejsmassiv beväxt med lövträd som reser sig rakt upp ur det omgivande landskapet. Det är också där som trollen bor, tala inte för någon att det var jag som berättade detta…

På vägen mot nästa samhälle så cyklar jag på vägen som går tvärs över gårdsplanen på en gård. Solen står fortfarande högt trots att klockan är åtta på kvällen. I hagen som ligger till höger efter gården ligger några kor och begrundar livet. Gräset är alldeles gult och jag kan tänka mig att det inte är lätt att bli ordentligt mätt som kossa i dessa tider.

En lång härlig nerförsbacke tar mig med 55 knyck in i Sennan. Åker förbi cirkusens vinterförvaring där de har en skylt som varnar för ”Vilda barn och tama djur”, så jag cyklar snabbt därifrån. Tar det sedan väldigt försiktigt när jag cyklar över järnvägsövergången i Sennan. Detta är en rent djävulusisk konstruktion där rälsen korsar vägen inte i 90 grader utan med en mycket mindre vinkel. Otaliga cykelkompisar har vurpat här genom åren och även jag har varit i asfalten där. För mig blev det en skada på ländryggen. Ja, denna övergång har förorsakat mycket sveda och värk genom åren så det är bäst att rulla väldigt långsamt över spåren och ta ut svängen ordentligt.

Det är inte långt mellan Sennan och nästa samhälle Åled. Där svänger jag åt höger över en bro över Nissan, nu är jag på samma sida av ån som jag bor på och behöver inte korsa den igen.

Jag har nu Nissan på vänster sida och vägen är sådär underbart lagom kurvig och med en härligt grön inramning. Det är nu bara Fotstads backen som är lite knepig innan jag är hemma. Jag har cyklat många tuffare backar men den här är trots att jag har cyklat den många gånger under 30 år alltid ”svår”. Det är svårt att förklara men den är så ”avig”. I början är den lätt med en lutning som sakta blir tuffare; man tror att man ska kunna ta den kraft, ställa sig upp och trycka till; men sedan så får man kämpa mot en lutning på 7-8% innan den sakta slackar av igen. Många backar är så sköna att jag kan cykla omvägar för att köra dem men Fotstadsbacken cyklar jag bara när jag behöver.

Sperlingsholms gods passerar jag snabbt före jag cyklar under E6:an och kommer in i Halmstad från nordost. En kille på en jättestor motorcykel som jag möter, kör vänstertrafik i rondellen vid Slottsmöllan, han måste ha haft ont om bensin, stackaren.

Halvnio är jag hemma på Brogatan igen efter nästan exakt tre timmar, det var ett bra träningspass och en skön mental patron ur. Tur att jag inte vände när det solregnade!

10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak

Dag nr. 1

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

På min skivspelare Marvin Gayes ”Whats going on”, bättre än så blir det inte; det kan bli lika bra men inte bättre......

Dag nr. 2

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Marvin Gayes ”Whats going on” på höger skivspelare är snart slut och vänster dito är ”upcuad” med nästa platta.

Måste man bara lyssna till musik? Nej, det finns musik som man inte bara lyssnar till utan framförallt fysisk känner på dansgolvet, känner bastrumman bastanta taktslag i magen och ser musiken i discolampornas kaskad av färger.

Vi som frekventerade Discoteque High School i Göteborg på slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var helt galna i Ganymeds ”It takes me higher”, ett litet embryo till det som skulle utvecklas till dagens moderna dansmusik som t ex Techno, Trans, House, Garage osv. Det är en 12” maxisingel, lika stor som en LP men med kortare speltid. Spåret kunde därför göras bredare och det blev ett högre ”ljudtryck”.

I eftertankens kranka blekhet kanske inte världens bästa låt men jag skulle inte vara ärlig om jag inte tog med den bland dessa tio.

Om du inte har något disco i närheten så ska du sätta en hög volym och ställa dig framför en högtalare dansa och känna denna låt. Ni som var med på High School vet när ni ska trycka igång stroboskoplampan.

Dag nr.3

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Efter ”It takes med higher” med Ganymed är vi kanske lite trötta av allt dansande och jag tänker då att de kan vara på sin plats med något helt annat.

På den andra skivtallriken ligger en platta som är spretig, taggig, våldsamt experimenterande, skrovlig, berättande, monoton, skitig, dissonant och fullkomligt underbar.

På albumet ”Swordfishtrombones” tog Tom Waits verkligen ut svängarna och från sin palett av hela spektrat av amerikansk musik skapade han ett nytt uttryck och en musik som inte går att etikettera. Passar bäst sent på kvällen lyssnandes med hörlurar. Men ta det försiktigt man kan bli lite lätt berusad bara av att lyssna på denna platta.

Dag nr. 4

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

1980 kom Prince tredje album ”Dirty mind” och på detta album fick han allt att passa ihop. Rockens uppror och utlevelse blandat med den svarta musikens lidelse och hetta bildade en het bryggd som jag kallar punkfunk.

Det är musik som är vass! Distade gitarrer, pitchade synthar, skrikande sång, distinkta trummaskiner och texterna, de är väldigt explicita. Allt är spelat av Prince, med något undantag så spelade han alla instrument på alla sina album. Idag kanske jag gillar albumet ”Around the world in a day” mer, men för mig är det ingen tvekan om att ”Dirty mind” är det album som definierade honom som artist. Prince kunde spela de flesta instrument, i alla olika stilar och hans shower var ett fullkomligt fyrverkeri av alla slags känslor.

Redan från början så fick Prince väldigt fria tyglar från sitt skivbolag. Han hade näst intill total kontroll över sin musik. Kanske var detta inte alltid av godo för honom, en erfaren producent som t ex Quincy Jones hade kanske kunnat styra upp och renodla all denna energi och musikaliska begåvning och kanske kunnat locka fram ytterligare storverk? Ja, det får vi aldrig veta. Vila i frid - Your purple highness - Prince.

Dag nr. 5

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

1980 var ett fantastiskt musikår, liksom Prince’ ”Dirty mind” kom då också Peter Gabriels självbetitlade tredje album som också kallas ”Melt” av att omslagsfotot visar Gabriels ansikte som smälter ihop.

Det är musik som är mångfacetterad och ingen låt är den andra lik. Musiken går utanför rockens vanliga omfång och blir nästan lite symfonisk. På albumen ”True Blood” och ”Live Blood” arrangerades många av låtarna om för en kammarorkester förstärkt med ett rockband, även dessa bägge album kan jag rekommendera varmt.

Det finns säkert de som känner mig som nu undrar med fem av tio skivor presenterade och ingen Bowie, har Mats förlorat förståndet? Men var bara lugna David står och väntar i kulisserna. ......

Dag nr. 6

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Bowie ÄR, som en röd tråd genom mitt musiklyssnande. Det måste ha varit 1973 eller 1974 som mamma och jag åkte till Skivfyndet på Frölunda Torg. Jag var 10-11 år och i flera veckor så hade veckopeng sparats för detta mitt första egna skivköp. Vi steg in i butiken och jag gick och valde ut David Bowies ”Pinups” album och visade den sedan för mamma. Omslaget visade ett par, Bowie och Twiggy, bägge med en konstig makeup; Bowie i en röd punkfrissa och Twiggy lutar sitt huvud mot Bowies axel. Mamma tittade på bilden och undrade om jag var säker på att detta var den skiva som jag ville köpa. Det var jag!

Visst tycker jag mycket om ”Pinups” men den platsar inte riktigt bland mina tio vinyl i topp. Det är verkligen inte lätt att välja men till slut så valde jag ”Young Americans” från 1975.

När gitarristen Carlos Alomar träffade Bowie vid inspelningen av ”Young Americans” så var han den ”vitaste” man Alomar någonsin hade sett. Ja, Alomar säger att han var så vit att han nästan var genomskinlig. Denna mycket smala näst intill anemiska engelsman ville göra sin version av svart ”Philadelphiasoul”. Idag är det ingen höjer ett ögonbryn över något liknande men att ”Glamrockkungen” Bowie 1975 ville göra något sådant det var sensationellt.

Bowie såg till att samla musiker med erfarenhet av denna musik: Carlos Alomar på gitarr, Andy Newmark på trummor (från Sly and the family Stone), Luther Vandross kör och vokalarrangemang, David Sanborn saxofon m.fl. Dessutom bidrog även John Lennon med såväl musik som musicerande på ett par spår.

Det är soul men med en väldigt speciell nerv och intensitet. Lyssna! Jag tycker speciellt om körstämmorna som Bowie och Vandross la ner så mycket tid och energi på. Sedan så är Sanborns saxofonspel helt otroligt. Bowie visar verkligen att funky soul även kan skapas av en kritvit engelsman från Brixton!

Dag nr. 7

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Roxy Music ”Flesh and Blood” är ett fantastiskt album. Nästan varje låt skulle kunna platsa som en singel.

Min speciella favorit är ”Same old scene” med Bryan Ferrys atmosfäriska ”Wall of sound” som han fortfarande håller på att utveckla vidare på sina soloplattor.

Som vanligt är Bryan Ferry lysande när han gör covers, på denna platta är det Wilson Pickets ”In the midnight hour” som får ”the golden touch”. Omslaget är ett av de absolut vackraste någonsin!

Dag nr. 8

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Kvinnorna har hittills lyst med sin frånvaro i denna kavalkad, jag vet inte riktigt varför det har blivit så för visst har jag många favoriter även bland damerna: Aretha Franklin, Nina Simone, Mary J Blige, Diana Ross och Chaka Kahn bara för att nämna några få.

Detta är en lista över vinylskivor som jag har påverkat min smak mest, detta innebär att tidsomfånget är från början av 70-talet till julen 1986 då jag köpte en cd-spelare (första cd-köpet var Bruce Springsteens live-album) detta faktum utesluter tyvärr en hel del artister där höjdpunkten i deras karriärer var före jag började köpa skivor och som jag sedan har upptäckt, samt andra artister som jag enbart avnjutit på cd.

Mitt svåra val denna dag stod mellan en av jazz/funk/soul genrernas största och mest intensiva röster. Jag köpte hennes första album ”I’m every woman” som cut-out, förr när vinylskivor realiseras sågades ett jack i skivomslaget för att märka ut dessa. Många svenska skivhandlare köpte cut-outs från USA och England och i dessa backar kunde man hitta många guldkorn. Sedan dess så har jag följt Chaka Kahn album för album och det har varit en otrolig resa genom såväl soul, funk och jazz.

Till slut så föll mitt val dock på en annan artist och grupp. Att vågskålen till slut tippade över beror främst på att jag nog har lyssnat mer på denna artist. När Chaka är intensiv så är denna artist istället otroligt cool och innerlig. Precis som Chaka så är detta musik som ligger nära eller är jazz. Jag har alla album på cd och de tre första på vinyl av denna artist. Mitt val blev till slut ”Diamond life” med Sade.

1984 kom detta album och jag hade inte innan dess lyssnat så mycket på jazz eller vad man nu ska kalla Sades blandning av jazz, pop, latin m.m. Det är fortfarande musik som jag ofta lyssnar på och som känns tidlös. Det är så vacker musik med skön stämning. Musik som har ackompanjerat några av de bästa stunderna i mitt liv.

Dag nr. 9

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Nile Rodgers och Bernard Edwards hade varit i London och upplevt punkrockens energi och frihet. Tillbaka hemma i New York så försökte de sig på att göra sin version av denna nya musik men i mitten av 70-talet var tiden inte mogen för ett svart punkband. Som de erfarna studiomusiker som de var så tog de sina kunskaper och applicerade dessa på disco eller soulmusik. Mats Nileskär, från P3 Soul/Soulcorner, beskriver deras musik som disco på Einstein-nivå. Jag skulle kanske säga disco som har dopats med mycket jazz.

De var inte själva så bekväma med att stå i rampljuset utan det var alltid musiken som stod i fokus. De första omslagen visar inte några bilder av gruppen alls utan de ville vara anonyma.

Vid en tid när många andra artister försökte pressa in så mycket olika instrument och stämmor i vinylspåren som möjligt; gick istället Chic en annan väg. Tre eller högst fyra låtar per LP-sida och så få instrument som möjligt. Genom att ”open up the track” fick de fram musik med ett högre ”ljudtryck” och där varje instrument eller röst är mycket tydlig i ljudbilden. Ännu bättre hörs detta naturligtvis på en 12” maxi-singel och jag har därför valt ”Good times” från 1979.

Det är en väldigt typisk Chic-låt: distinkt och tungt trumspel av Tony Thompson, halsbrytande musikaliskt basspel av Bernard Edwards, Nile Rodgers stilbildande ”hackande” rytmgitarr och de underbara sångerskorna Alva Andersson och Luci Martin som så ledigt följer musiken med sin sång. Texten hämtar inspiration av ”Happy days are here again” och paralleller kan dras mellan lågkonjunkturen på trettiotalet och den i slutet på sjuttiotalet när Chic’s version kom.

Här skulle historien kunna vara slut om inte ”Good times” instrumentalspår hade samplats/stulits/plagierats av Sugerhill Gang som använde detta för att skapa låten ”Rappers delight”. Wonder Mikes första rappade rader är ”I said a hip hop, Hippie to the hippie”, en lek med ord, som en ramsa, men det var startskottet till en ny musikform, hiphop. Att kreativt kunna använda andras verk för att skapa något nytt, genom sampling, scratchning, mixning, rapping osv.

Under en livstid så får man inte så många chanser att se en musikstil komma till liv och det har varit mycket roligt att få följa hiphopens utveckling under 40 år.

Som musiker och producent får såväl sig själv som en mängd andra stora artister t ex Madonna, Bowie, Diana Ross, Sisters Sledge, Duran Duran så tycker jag absolut att Nile Rodgers borde få Polarpriset någon gång i framtiden.

Dag nr. 10

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Den röda tråden kommer fram igen nu på mitt tionde och sista val. Efter ett hårt leverne i LA flyttar Bowie 1976 till Berlin för att börja om och försöka återskapa sin kreativitet och komma tillrätta med sitt drogmissbruk. Han flyttar till Schönberg i Berlin och delar lägenhet med Iggy Pop. De börjar jobba tillsammans dels med att göra Iggys platta ”The idiot” samt Bowies elfte album.

Albumet fick namnet ”Low”, Bowie gick ju igenom en svår tid. Den första sidan tycker jag bäst kan beskrivas som funky krautrock. Visst kan man känna igen soulkänslan från Bowies föregående album ”Young Americans” och ”Station to Station” men dessutom tillkommer med lite ”tyska” influenser som han och Iggy plockade upp på klubbarna i Berlin från grupper som Tangerine Dream, Neu, Kraftwerk m.fl.

Den andra sidan innehåller fyra instrumentala spår med elektronisk och ambient musik. Det är mycket synthar och inflytandet från Brian Eno märks tydligt, han var också medproducent och skrev ”Warszawa” tillsammans med Bowie som inleder den andra sidan. Det är inte lättillgänglig musik utan den kräver några genomlyssningar innan man riktigt kan ta den till sig. Den kände kompositören Phillip Glas skrev 1992 en hel symfoni med materialet från sida två, det fanns med andra ord många och intressanta idéer som en annan musiker kunde arbeta vidare med.

Det känns logiskt att denna kavalkad slutar här med Bowies ”Low” som har influenser från såväl soul, rock, elektronisk- och klassisk musik. Jag lyssnar mycket på musik i alla möjliga stilar men de senaste 20-30 åren har jag utforskat den klassiska musiken extra mycket i min jakt efter nya musikupplevelser, det finns så mycket att upptäcka.

En krokig promenad i Palma.

 

Sitter på en bänk i katedralen La Seu och begrundar min dag och livet. De väldiga mosaikfönstren strålar vackert ljus och det är en lugn och vördnadsfull stämning i det stora kyrkorummet med de gotiska valvbågarna.

Idag så har vi vilodag på träningslägret. Som ledare och tränare så har dagarna varit ganska intensiva med mycket cykling och framförallt att navigera en cykelklunga i 30 knyck runt på alla Mallorcas vägar genom städer, byar och det vackra landskapet. Men idag så är det skönt att ha en dag utan några förpliktelser och helt kunna koppla bort cyklingen, nästan.

Jag tog en tidig buss in till Palma, det var mycket folk på bussen och jag på 186 cm kände mig som en jätte bland många kortväxta mallorkiner.

Steg av vid El Corté Ingles, det stora varuhuset, jag gick runt på alla plan och såg de vackra avdelningarna. Först så blev det naturligtvis bokavdelningen. Visst känner man igen en hel del titlar men mycket känns lite främmande och annorlunda. Kommer på mig själv med att rätta till böcker och göra raka travar, efter över 30 år i branschen går det automatiskt, men jag behöver ju inte städa härnere.

Hittar den lilla engelska avdelningen och hittar en helt ny karta som jag nu kan infoga i min kartsamling. Jag älskar kartor! Jag tror jag har över 20 olika kartor bara över Mallorca. Att rita en karta är en konst, kartritaren måste göra ett urval av vad som ska med, för mycket detaljer så blir kartan för svårläst, motsatsen så blir kartan meningslös. Denna nya ser verkligen intressant ut, det ska blir roligt att läsa in sig på den. Jag hittar också en fin reseguide över Tramuntana, bergskedjan på Mallorca, och dessutom en fin fotobok om Mallorcas flora och fauna.

Går över den stora avenyn och in i nästa kvarter över till saluhandeln, Mercat del Olivar, det är så underbart att gå omkring bland kött-, fisk-, frukt- och grönsakshandlarna med så fina och ovanliga varor. Jag har blivit kaffesugen och sätter mig vid en bardisk där de serverar mig kaffe och en mycket god mandelkaka med persikor.

Sitter och tittar på folklivet som myllrar förbi. Det verkar vara många som går runt bestämmer vad de ska ha utefter vad som finns att köpa. En dam sätter sig på stolen bredvid mig, klockan har blivit 12 och hon beställer en bit omelett till lunch.

En liten flicka på 8-9 år sitter tvärsemot mig alldeles själv. Hon har hoppat ur sina skor och sitter kavat på barstolen och sparkar med benen samtidigt som hon äter en pizzabit. Efter några minuter kommer hennes mamma och en äldre kvinna för att hämta henne, de hade handlat färdigt. Det skulle ha varit roligt att handla sin mat här men hotellet har all mat som jag behöver så jag får inskränka mig till lite olika sorters mandlar.

Går ut på gatan igen och efter saluhandelns svalka så känns solen lite extra varm. Tar lite smågator på måfå ner mot katedralen. Går förbi Santa Eulalia kyrkan och på kyrktrappan så är det många finklädda män och kvinnor som står och väntar.

Jag dröjer mig kvar lite och efter bara någon minut så kommer brudparet, de ser så lyckliga ut och såväl brud som brudgum gör varsin piruett på trappan innan deras vänner och familj överöser dem med blommor och ris. Hoppas de får ett långt lyckligt liv tillsammans.

Jag har kommit lite ur kurs men det gör ingenting, går ett helt varv runt om katedralen. Hittar en liten alkov med en bänk, där äter jag lite av mina nyinköpta mandlar. Tittar upp mot katedralen, vilket byggnadsverk, tänk att de kunde bygga så stort för så länge sedan med den teknik som fanns då. Från början var detta en moské men när morerna fördrevs så gjordes det om till en katedral men altaret pekar fortfarande åt Mecka.

Jag har varit inne i katedralen förut men går in igen. I ingången så visas olika reliker som känns ganska främmande för mig. Kommer in i det stora kyrkorummet där olika kapell finns runt om det område där kyrkbänkarna står vända mot det stora altaret designat av Gaudi.

Kapellen är från olika tidsperioder och är i olika stilar. Det är mycket vackert och en otrolig hantverksskicklighet som ligger bakom dessa utsmyckningar. Till höger om altaret så finns kapellet för de heliga sakramenten som Miquel Barcelo, en konstnär från Mallorca, skapade så sent som 2007. Det är en triptyk med Jesus Kristus i mitten, havet till vänster med alla ”fiskar” och ”brödet” till höger symboliserat med det vackra landskapet på Mallorca. Det är en jättefin bild och jag gillar den verkligen.

Kommer ut igen på platsen framför katedralen, klockan har blivit två och egentligen så borde jag äta något. Det finns ett jättefint litet tapasställe i skuggan av katedralen, men det är varmt och jag är inte speciellt hungrig.

Jag går istället vidare ner mot Placa de la Reina, hittar en fin bänk i skuggan alldeles vid en fontän. Det är skönt att bara sitta och titta på alla människor.

Går sedan uppför Paseo de Born som är Mallorcas ”fina” gata där många jättefina lyxbutiker ligger. Går förbi en ”gigantisk” pandabjörn och den rör på sig så tydligen så är det någon som är inuti, ytterligare ett jobb jag inte skulle vilja ha, att i 25 graders värme vara omsluten av 20-30 cm päls!

Till höger ligger en ”Glaceria”, lite glass eller sorbet skulle vara gott. Jag går in och ber om en bägare med lika delar citron- och mangosorbet. Det är en ung man bakom disken som livligt konverserar med alla på spanska, franska och engelska bara på de få minuter jag var där. Plötsligt hojtar en vän till honom från trottoaren och de byter några meningar, han ber sedan om ursäkt för att jag har fått vänta men jag svarar att det är inga problem, vi utväxlar ett snabbt leende och det känns fint. Sedan fyller han min bägare på ett ytterst elegant och vackert sätt med de vackra sorbeterna. Härligt att se någon som gör något som han tycker om och verkligen vill göra bra och kanske till och med på ett vackert sätt.

Sätter mig återigen på en skuggig plats och smakar på min sorbet. Citronsorbeten är så härligt syrlig medan mangosorbeten istället har en ”krämigare” och ”rundare” smak. Tillsammans är de en perfekt kombination. När jag har ätit den är jag härligt sval och tungan känns nästan lite öm av såväl de starka smakerna som kylan.

Går vidare uppför den breda gågatan kommer fram till ett tidningsstånd med många olika tidningar, letar upp en spansk cykeltidning. Jag köper regelbundet spanska cykeltidningar i hopp om att jag på detta sätt ska lära mig spanska. Att köpa dem är den lätta biten, att långsamt läsa dem med lexikon den svåra, men jag måste ta tag i detta. Det är ju löjligt att komma hit flera veckor varje år och inte kunna mer spanska än de allra enklaste fraser.

Jag strosar vidare längs de smala gränderna och drar mig upp mot Placa d’Espanya där jag vet att min buss går ut mot Platja de Palma. Det har varit en fin vandring i Palma med både lite inköp och sightseeing i den vackra staden vid havet.