10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak

Dag nr. 1

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

På min skivspelare Marvin Gayes ”Whats going on”, bättre än så blir det inte; det kan bli lika bra men inte bättre......

Dag nr. 2

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Marvin Gayes ”Whats going on” på höger skivspelare är snart slut och vänster dito är ”upcuad” med nästa platta.

Måste man bara lyssna till musik? Nej, det finns musik som man inte bara lyssnar till utan framförallt fysisk känner på dansgolvet, känner bastrumman bastanta taktslag i magen och ser musiken i discolampornas kaskad av färger.

Vi som frekventerade Discoteque High School i Göteborg på slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var helt galna i Ganymeds ”It takes me higher”, ett litet embryo till det som skulle utvecklas till dagens moderna dansmusik som t ex Techno, Trans, House, Garage osv. Det är en 12” maxisingel, lika stor som en LP men med kortare speltid. Spåret kunde därför göras bredare och det blev ett högre ”ljudtryck”.

I eftertankens kranka blekhet kanske inte världens bästa låt men jag skulle inte vara ärlig om jag inte tog med den bland dessa tio.

Om du inte har något disco i närheten så ska du sätta en hög volym och ställa dig framför en högtalare dansa och känna denna låt. Ni som var med på High School vet när ni ska trycka igång stroboskoplampan.

Dag nr.3

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Efter ”It takes med higher” med Ganymed är vi kanske lite trötta av allt dansande och jag tänker då att de kan vara på sin plats med något helt annat.

På den andra skivtallriken ligger en platta som är spretig, taggig, våldsamt experimenterande, skrovlig, berättande, monoton, skitig, dissonant och fullkomligt underbar.

På albumet ”Swordfishtrombones” tog Tom Waits verkligen ut svängarna och från sin palett av hela spektrat av amerikansk musik skapade han ett nytt uttryck och en musik som inte går att etikettera. Passar bäst sent på kvällen lyssnandes med hörlurar. Men ta det försiktigt man kan bli lite lätt berusad bara av att lyssna på denna platta.

Dag nr. 4

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

1980 kom Prince tredje album ”Dirty mind” och på detta album fick han allt att passa ihop. Rockens uppror och utlevelse blandat med den svarta musikens lidelse och hetta bildade en het bryggd som jag kallar punkfunk.

Det är musik som är vass! Distade gitarrer, pitchade synthar, skrikande sång, distinkta trummaskiner och texterna, de är väldigt explicita. Allt är spelat av Prince, med något undantag så spelade han alla instrument på alla sina album. Idag kanske jag gillar albumet ”Around the world in a day” mer, men för mig är det ingen tvekan om att ”Dirty mind” är det album som definierade honom som artist. Prince kunde spela de flesta instrument, i alla olika stilar och hans shower var ett fullkomligt fyrverkeri av alla slags känslor.

Redan från början så fick Prince väldigt fria tyglar från sitt skivbolag. Han hade näst intill total kontroll över sin musik. Kanske var detta inte alltid av godo för honom, en erfaren producent som t ex Quincy Jones hade kanske kunnat styra upp och renodla all denna energi och musikaliska begåvning och kanske kunnat locka fram ytterligare storverk? Ja, det får vi aldrig veta. Vila i frid - Your purple highness - Prince.

Dag nr. 5

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

1980 var ett fantastiskt musikår, liksom Prince’ ”Dirty mind” kom då också Peter Gabriels självbetitlade tredje album som också kallas ”Melt” av att omslagsfotot visar Gabriels ansikte som smälter ihop.

Det är musik som är mångfacetterad och ingen låt är den andra lik. Musiken går utanför rockens vanliga omfång och blir nästan lite symfonisk. På albumen ”True Blood” och ”Live Blood” arrangerades många av låtarna om för en kammarorkester förstärkt med ett rockband, även dessa bägge album kan jag rekommendera varmt.

Det finns säkert de som känner mig som nu undrar med fem av tio skivor presenterade och ingen Bowie, har Mats förlorat förståndet? Men var bara lugna David står och väntar i kulisserna. ......

Dag nr. 6

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Bowie ÄR, som en röd tråd genom mitt musiklyssnande. Det måste ha varit 1973 eller 1974 som mamma och jag åkte till Skivfyndet på Frölunda Torg. Jag var 10-11 år och i flera veckor så hade veckopeng sparats för detta mitt första egna skivköp. Vi steg in i butiken och jag gick och valde ut David Bowies ”Pinups” album och visade den sedan för mamma. Omslaget visade ett par, Bowie och Twiggy, bägge med en konstig makeup; Bowie i en röd punkfrissa och Twiggy lutar sitt huvud mot Bowies axel. Mamma tittade på bilden och undrade om jag var säker på att detta var den skiva som jag ville köpa. Det var jag!

Visst tycker jag mycket om ”Pinups” men den platsar inte riktigt bland mina tio vinyl i topp. Det är verkligen inte lätt att välja men till slut så valde jag ”Young Americans” från 1975.

När gitarristen Carlos Alomar träffade Bowie vid inspelningen av ”Young Americans” så var han den ”vitaste” man Alomar någonsin hade sett. Ja, Alomar säger att han var så vit att han nästan var genomskinlig. Denna mycket smala näst intill anemiska engelsman ville göra sin version av svart ”Philadelphiasoul”. Idag är det ingen höjer ett ögonbryn över något liknande men att ”Glamrockkungen” Bowie 1975 ville göra något sådant det var sensationellt.

Bowie såg till att samla musiker med erfarenhet av denna musik: Carlos Alomar på gitarr, Andy Newmark på trummor (från Sly and the family Stone), Luther Vandross kör och vokalarrangemang, David Sanborn saxofon m.fl. Dessutom bidrog även John Lennon med såväl musik som musicerande på ett par spår.

Det är soul men med en väldigt speciell nerv och intensitet. Lyssna! Jag tycker speciellt om körstämmorna som Bowie och Vandross la ner så mycket tid och energi på. Sedan så är Sanborns saxofonspel helt otroligt. Bowie visar verkligen att funky soul även kan skapas av en kritvit engelsman från Brixton!

Dag nr. 7

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Roxy Music ”Flesh and Blood” är ett fantastiskt album. Nästan varje låt skulle kunna platsa som en singel.

Min speciella favorit är ”Same old scene” med Bryan Ferrys atmosfäriska ”Wall of sound” som han fortfarande håller på att utveckla vidare på sina soloplattor.

Som vanligt är Bryan Ferry lysande när han gör covers, på denna platta är det Wilson Pickets ”In the midnight hour” som får ”the golden touch”. Omslaget är ett av de absolut vackraste någonsin!

Dag nr. 8

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Kvinnorna har hittills lyst med sin frånvaro i denna kavalkad, jag vet inte riktigt varför det har blivit så för visst har jag många favoriter även bland damerna: Aretha Franklin, Nina Simone, Mary J Blige, Diana Ross och Chaka Kahn bara för att nämna några få.

Detta är en lista över vinylskivor som jag har påverkat min smak mest, detta innebär att tidsomfånget är från början av 70-talet till julen 1986 då jag köpte en cd-spelare (första cd-köpet var Bruce Springsteens live-album) detta faktum utesluter tyvärr en hel del artister där höjdpunkten i deras karriärer var före jag började köpa skivor och som jag sedan har upptäckt, samt andra artister som jag enbart avnjutit på cd.

Mitt svåra val denna dag stod mellan en av jazz/funk/soul genrernas största och mest intensiva röster. Jag köpte hennes första album ”I’m every woman” som cut-out, förr när vinylskivor realiseras sågades ett jack i skivomslaget för att märka ut dessa. Många svenska skivhandlare köpte cut-outs från USA och England och i dessa backar kunde man hitta många guldkorn. Sedan dess så har jag följt Chaka Kahn album för album och det har varit en otrolig resa genom såväl soul, funk och jazz.

Till slut så föll mitt val dock på en annan artist och grupp. Att vågskålen till slut tippade över beror främst på att jag nog har lyssnat mer på denna artist. När Chaka är intensiv så är denna artist istället otroligt cool och innerlig. Precis som Chaka så är detta musik som ligger nära eller är jazz. Jag har alla album på cd och de tre första på vinyl av denna artist. Mitt val blev till slut ”Diamond life” med Sade.

1984 kom detta album och jag hade inte innan dess lyssnat så mycket på jazz eller vad man nu ska kalla Sades blandning av jazz, pop, latin m.m. Det är fortfarande musik som jag ofta lyssnar på och som känns tidlös. Det är så vacker musik med skön stämning. Musik som har ackompanjerat några av de bästa stunderna i mitt liv.

Dag nr. 9

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Nile Rodgers och Bernard Edwards hade varit i London och upplevt punkrockens energi och frihet. Tillbaka hemma i New York så försökte de sig på att göra sin version av denna nya musik men i mitten av 70-talet var tiden inte mogen för ett svart punkband. Som de erfarna studiomusiker som de var så tog de sina kunskaper och applicerade dessa på disco eller soulmusik. Mats Nileskär, från P3 Soul/Soulcorner, beskriver deras musik som disco på Einstein-nivå. Jag skulle kanske säga disco som har dopats med mycket jazz.

De var inte själva så bekväma med att stå i rampljuset utan det var alltid musiken som stod i fokus. De första omslagen visar inte några bilder av gruppen alls utan de ville vara anonyma.

Vid en tid när många andra artister försökte pressa in så mycket olika instrument och stämmor i vinylspåren som möjligt; gick istället Chic en annan väg. Tre eller högst fyra låtar per LP-sida och så få instrument som möjligt. Genom att ”open up the track” fick de fram musik med ett högre ”ljudtryck” och där varje instrument eller röst är mycket tydlig i ljudbilden. Ännu bättre hörs detta naturligtvis på en 12” maxi-singel och jag har därför valt ”Good times” från 1979.

Det är en väldigt typisk Chic-låt: distinkt och tungt trumspel av Tony Thompson, halsbrytande musikaliskt basspel av Bernard Edwards, Nile Rodgers stilbildande ”hackande” rytmgitarr och de underbara sångerskorna Alva Andersson och Luci Martin som så ledigt följer musiken med sin sång. Texten hämtar inspiration av ”Happy days are here again” och paralleller kan dras mellan lågkonjunkturen på trettiotalet och den i slutet på sjuttiotalet när Chic’s version kom.

Här skulle historien kunna vara slut om inte ”Good times” instrumentalspår hade samplats/stulits/plagierats av Sugerhill Gang som använde detta för att skapa låten ”Rappers delight”. Wonder Mikes första rappade rader är ”I said a hip hop, Hippie to the hippie”, en lek med ord, som en ramsa, men det var startskottet till en ny musikform, hiphop. Att kreativt kunna använda andras verk för att skapa något nytt, genom sampling, scratchning, mixning, rapping osv.

Under en livstid så får man inte så många chanser att se en musikstil komma till liv och det har varit mycket roligt att få följa hiphopens utveckling under 40 år.

Som musiker och producent får såväl sig själv som en mängd andra stora artister t ex Madonna, Bowie, Diana Ross, Sisters Sledge, Duran Duran så tycker jag absolut att Nile Rodgers borde få Polarpriset någon gång i framtiden.

Dag nr. 10

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Den röda tråden kommer fram igen nu på mitt tionde och sista val. Efter ett hårt leverne i LA flyttar Bowie 1976 till Berlin för att börja om och försöka återskapa sin kreativitet och komma tillrätta med sitt drogmissbruk. Han flyttar till Schönberg i Berlin och delar lägenhet med Iggy Pop. De börjar jobba tillsammans dels med att göra Iggys platta ”The idiot” samt Bowies elfte album.

Albumet fick namnet ”Low”, Bowie gick ju igenom en svår tid. Den första sidan tycker jag bäst kan beskrivas som funky krautrock. Visst kan man känna igen soulkänslan från Bowies föregående album ”Young Americans” och ”Station to Station” men dessutom tillkommer med lite ”tyska” influenser som han och Iggy plockade upp på klubbarna i Berlin från grupper som Tangerine Dream, Neu, Kraftwerk m.fl.

Den andra sidan innehåller fyra instrumentala spår med elektronisk och ambient musik. Det är mycket synthar och inflytandet från Brian Eno märks tydligt, han var också medproducent och skrev ”Warszawa” tillsammans med Bowie som inleder den andra sidan. Det är inte lättillgänglig musik utan den kräver några genomlyssningar innan man riktigt kan ta den till sig. Den kände kompositören Phillip Glas skrev 1992 en hel symfoni med materialet från sida två, det fanns med andra ord många och intressanta idéer som en annan musiker kunde arbeta vidare med.

Det känns logiskt att denna kavalkad slutar här med Bowies ”Low” som har influenser från såväl soul, rock, elektronisk- och klassisk musik. Jag lyssnar mycket på musik i alla möjliga stilar men de senaste 20-30 åren har jag utforskat den klassiska musiken extra mycket i min jakt efter nya musikupplevelser, det finns så mycket att upptäcka.

En krokig promenad i Palma.

 

Sitter på en bänk i katedralen La Seu och begrundar min dag och livet. De väldiga mosaikfönstren strålar vackert ljus och det är en lugn och vördnadsfull stämning i det stora kyrkorummet med de gotiska valvbågarna.

Idag så har vi vilodag på träningslägret. Som ledare och tränare så har dagarna varit ganska intensiva med mycket cykling och framförallt att navigera en cykelklunga i 30 knyck runt på alla Mallorcas vägar genom städer, byar och det vackra landskapet. Men idag så är det skönt att ha en dag utan några förpliktelser och helt kunna koppla bort cyklingen, nästan.

Jag tog en tidig buss in till Palma, det var mycket folk på bussen och jag på 186 cm kände mig som en jätte bland många kortväxta mallorkiner.

Steg av vid El Corté Ingles, det stora varuhuset, jag gick runt på alla plan och såg de vackra avdelningarna. Först så blev det naturligtvis bokavdelningen. Visst känner man igen en hel del titlar men mycket känns lite främmande och annorlunda. Kommer på mig själv med att rätta till böcker och göra raka travar, efter över 30 år i branschen går det automatiskt, men jag behöver ju inte städa härnere.

Hittar den lilla engelska avdelningen och hittar en helt ny karta som jag nu kan infoga i min kartsamling. Jag älskar kartor! Jag tror jag har över 20 olika kartor bara över Mallorca. Att rita en karta är en konst, kartritaren måste göra ett urval av vad som ska med, för mycket detaljer så blir kartan för svårläst, motsatsen så blir kartan meningslös. Denna nya ser verkligen intressant ut, det ska blir roligt att läsa in sig på den. Jag hittar också en fin reseguide över Tramuntana, bergskedjan på Mallorca, och dessutom en fin fotobok om Mallorcas flora och fauna.

Går över den stora avenyn och in i nästa kvarter över till saluhandeln, Mercat del Olivar, det är så underbart att gå omkring bland kött-, fisk-, frukt- och grönsakshandlarna med så fina och ovanliga varor. Jag har blivit kaffesugen och sätter mig vid en bardisk där de serverar mig kaffe och en mycket god mandelkaka med persikor.

Sitter och tittar på folklivet som myllrar förbi. Det verkar vara många som går runt bestämmer vad de ska ha utefter vad som finns att köpa. En dam sätter sig på stolen bredvid mig, klockan har blivit 12 och hon beställer en bit omelett till lunch.

En liten flicka på 8-9 år sitter tvärsemot mig alldeles själv. Hon har hoppat ur sina skor och sitter kavat på barstolen och sparkar med benen samtidigt som hon äter en pizzabit. Efter några minuter kommer hennes mamma och en äldre kvinna för att hämta henne, de hade handlat färdigt. Det skulle ha varit roligt att handla sin mat här men hotellet har all mat som jag behöver så jag får inskränka mig till lite olika sorters mandlar.

Går ut på gatan igen och efter saluhandelns svalka så känns solen lite extra varm. Tar lite smågator på måfå ner mot katedralen. Går förbi Santa Eulalia kyrkan och på kyrktrappan så är det många finklädda män och kvinnor som står och väntar.

Jag dröjer mig kvar lite och efter bara någon minut så kommer brudparet, de ser så lyckliga ut och såväl brud som brudgum gör varsin piruett på trappan innan deras vänner och familj överöser dem med blommor och ris. Hoppas de får ett långt lyckligt liv tillsammans.

Jag har kommit lite ur kurs men det gör ingenting, går ett helt varv runt om katedralen. Hittar en liten alkov med en bänk, där äter jag lite av mina nyinköpta mandlar. Tittar upp mot katedralen, vilket byggnadsverk, tänk att de kunde bygga så stort för så länge sedan med den teknik som fanns då. Från början var detta en moské men när morerna fördrevs så gjordes det om till en katedral men altaret pekar fortfarande åt Mecka.

Jag har varit inne i katedralen förut men går in igen. I ingången så visas olika reliker som känns ganska främmande för mig. Kommer in i det stora kyrkorummet där olika kapell finns runt om det område där kyrkbänkarna står vända mot det stora altaret designat av Gaudi.

Kapellen är från olika tidsperioder och är i olika stilar. Det är mycket vackert och en otrolig hantverksskicklighet som ligger bakom dessa utsmyckningar. Till höger om altaret så finns kapellet för de heliga sakramenten som Miquel Barcelo, en konstnär från Mallorca, skapade så sent som 2007. Det är en triptyk med Jesus Kristus i mitten, havet till vänster med alla ”fiskar” och ”brödet” till höger symboliserat med det vackra landskapet på Mallorca. Det är en jättefin bild och jag gillar den verkligen.

Kommer ut igen på platsen framför katedralen, klockan har blivit två och egentligen så borde jag äta något. Det finns ett jättefint litet tapasställe i skuggan av katedralen, men det är varmt och jag är inte speciellt hungrig.

Jag går istället vidare ner mot Placa de la Reina, hittar en fin bänk i skuggan alldeles vid en fontän. Det är skönt att bara sitta och titta på alla människor.

Går sedan uppför Paseo de Born som är Mallorcas ”fina” gata där många jättefina lyxbutiker ligger. Går förbi en ”gigantisk” pandabjörn och den rör på sig så tydligen så är det någon som är inuti, ytterligare ett jobb jag inte skulle vilja ha, att i 25 graders värme vara omsluten av 20-30 cm päls!

Till höger ligger en ”Glaceria”, lite glass eller sorbet skulle vara gott. Jag går in och ber om en bägare med lika delar citron- och mangosorbet. Det är en ung man bakom disken som livligt konverserar med alla på spanska, franska och engelska bara på de få minuter jag var där. Plötsligt hojtar en vän till honom från trottoaren och de byter några meningar, han ber sedan om ursäkt för att jag har fått vänta men jag svarar att det är inga problem, vi utväxlar ett snabbt leende och det känns fint. Sedan fyller han min bägare på ett ytterst elegant och vackert sätt med de vackra sorbeterna. Härligt att se någon som gör något som han tycker om och verkligen vill göra bra och kanske till och med på ett vackert sätt.

Sätter mig återigen på en skuggig plats och smakar på min sorbet. Citronsorbeten är så härligt syrlig medan mangosorbeten istället har en ”krämigare” och ”rundare” smak. Tillsammans är de en perfekt kombination. När jag har ätit den är jag härligt sval och tungan känns nästan lite öm av såväl de starka smakerna som kylan.

Går vidare uppför den breda gågatan kommer fram till ett tidningsstånd med många olika tidningar, letar upp en spansk cykeltidning. Jag köper regelbundet spanska cykeltidningar i hopp om att jag på detta sätt ska lära mig spanska. Att köpa dem är den lätta biten, att långsamt läsa dem med lexikon den svåra, men jag måste ta tag i detta. Det är ju löjligt att komma hit flera veckor varje år och inte kunna mer spanska än de allra enklaste fraser.

Jag strosar vidare längs de smala gränderna och drar mig upp mot Placa d’Espanya där jag vet att min buss går ut mot Platja de Palma. Det har varit en fin vandring i Palma med både lite inköp och sightseeing i den vackra staden vid havet.

Mallorca 2020:14 Cura

Vykort från Mallorca

Dag 14

Avsluta med en liten salut!

Vad skönt att det är fint väder även sista dagen, en 18-20 grader och sol. Idag ska jag cykla en backe som jag inte har cyklat på säkert 10 år, baksidan av Randabergen upp till Cura. Även idag så tar jag Ma-19A, hängmattan, upp till Llucmajor. Jag tycker faktiskt den är riktigt kul att cykla, alla dessa falska krön, inte jättebrant men så att man får ta i lite. Fram till foten av klättringen cyklar jag lite småvägar, det är så vackert.

Backen börjar med en skylt som säger att det är enkelriktat för alla utom cyklister och boende. Vägen slingrar sig fram, ungefär som om en väg plötsligt bestämmer sig för att bli en stege. Mellan varje serpentin är det ibland bara 10 meter och det blir snabbt riktigt, riktigt brant. Jag försöker ta ut svängarna för att inte cykla där det är som brantast. Tur att det inte är mycket trafik.

En kille med cykelklubben i Sineus kläder kommer ikapp och cyklar om mig, han klättrar så snyggt, snabbt och lätt. Blir lite peppad och försöker hänga på men bara efter 20 meter så inser jag att det är skillnad på 60 och 80 kg (jag) skulle jag ha försökt längre så hade jag parkerat i backen.

Ungefär halvvägs när man kommer fram till ett av de tre kloster som finns på detta berg blir det som allra brantast, jag är nere på min lägsta växel och trycker nästan 300 watt men det går ändå bara 8-9 k/h.

Jag cyklar igenom en portal och är sedan ute på den “vanliga” vägen från Randa och upp till Cura. Asfalten är betydligt slätare och backens lutning är inte så stor men jag har svårt att få till ett riktigt “tryck”. Hjärtat går bara på 80% av max, jag har har åtminstone 10% kvar men benen orkar inte mer, två veckors cykling har gjort att de nu är trötta och behöver några dagars återhämtning.

När jag närmar mig toppen och den “golfboll” till radarstation som finns där och kan ses över större delen av La Pla så ökar vinden. Det är en skolklass som pilgrimsvandrar upp till toppen och de ger mig lite “vamos” till uppmuntran i de sista svängarna. Svänger in på den stora öppna platsen framför klostret.

Sätter mig ner och firar med en banan. Tar lite bilder över den vackra utsikten, jag vet att fotona aldrig kan göra utsikten rättvisa men man får ju försöka.

Cyklar försiktigt ner samma väg som jag har klättrat upp och cyklar in till Llucmajor igen. Cyklar ut till kustvägen och tillbaka bara för att det är så otroligt härligt att cykla och det är så vackert nästan överallt.

Även idag blir det servicevägen tillbaka och återigen har det blivit ett riktigt blåshål. Efter lite drygt tre timmar så är det inte mycket kraft kvar i benen och jag få växla ner och “spinna” på lätta växlar för att klara den sista biten.

Idag fick jag ihop 3:33 och 73k

Totalt blev det 45:42 i cykeltid och 1002k. Ja, ca 100 mil det är väl ungefär tre varv runt Mallorca. Detta är jag riktigt nöjd med!

Tack Mallorca för en riktigt fin semester. Tack alla som har läst och kommenterat. Nu packar jag ihop cykeln och flyger hem till Halmstad.

Mallorca 2020:13 Porreres

Vykort från Mallorca Dag 13

En stor svettdroppe droppar ner från skärmen på min cykelmössa och samtidigt så säger jag till mig själv “-Detta är nog den bästa vägen ut från Palma”. Jag är återigen på väg uppför slakmotan upp till Cabaneta precis som på dag 2. Visst, det är en liten backe men den är ganska skön att cykla och biltrafiken är inte fullt så snabb och frekvent som de andra vägarna.

Mitt mål för idag är enkelt, en fin cykelrunda utan grusvägar eller promenader. Jag ska inte göra det så svårt för mig själv.

Idag cyklar jag inte vidare till grannbyn Portol utan svänger höger före kyrkan och kommer därmed på en liten fin väg som i ett huj tar mig över motorvägen. Jag har bara en liten backe till innan jag är framme i Santa Maria del Cami.

På vägen i backen ligger smala, långa rader av tallprocessionsspinnare. De ser ganska harmlösa ut ungefär som en väldigt lång tusenfoting men de kan släppa ifrån sig mikroskopiska små hår med hullingar som kan ge såväl människor som djur stora besvär. Jag ser noga till att att inte cykla över dessa långa rader av spinnare.

Jag svänger inte in i Santa Maria utan åker till Santa Eugenia, upptäcker att vallmon har slått ut på ett fält och stannar och tar en bild av dessa vackra blommor. Cyklar några kilometer på Sineuvägen innan jag cyklar Ma-3110 till Algaida som är en väg som jag inte har cyklat förut.

Från Algaida tar jag snabbaste vägen till Montuiri, snabbaste i varje fall på cykel. Montuiri är en ganska stor stad som ligger på en höjd mycket vackert. Jag börjar bli lite kaffesugen men cyklar en bit på servicevägen förbi ett pärlmuseum och en pärlfabrik men sedan kommer jag fram till vägen till Porreres, Ma-5030. Denna väg var också ocyklad av mig men är numera cyklad och har fått betyget klart godkänd.

När jag kommer fram till Porreres är jag riktigt rejält kaffesugen och jag cyklar in till torget och fyller mina koffeinbehov.

Vägen mellan Porreres och Llucmajor är en av mina favoritvägar. Jag inser att minnesgoda läsare antagligen undrar om det finns några vägar på Mallorca som inte är detta? Detta kan jag förstå men detta är verkligen en mycket rolig väg att cykla med lite trafik, lagom mycket backar och sköna kurvor.

Gårdagens kuling och täta molntäcke har idag ersatts av en lätt bris och solen skymtar allt som oftast fram mellan fina fluffiga moln. Jag kommer ikapp ett par tyska cyklister som trots att jag säger “-Hola” inte “hollarar” tillbaka men ligga på min rulle har de inga problem med att göra och jag har dem i släptåg hela vägen till Llucmajor.

Efter Llucmajor tar jag först “Hängmattan” men cyklar in på en liten cami som tar mig ner mot motorbanan. Jag stannar och tar en bild av en speciellt vacker äng, sluter ögonen någon minut och lyssnar på den underbara fågelsången och doften av vår.

Idag så är servicevägen inte något blåshål utan det är en härlig nedförsbacke till s’Arenal. En härlig runda med 22k nya vägar som nu är cyklade.

Totalt 86k 3:43

Mallorca 2020:11-12 Llucmajor

Vykort från Mallorca

Dag 11

Vaknar av att regnar och blåser ute, där kom den - regndagen. Efter många soliga dagar och två tuffa fem timmars dagar precis före så är det ganska skönt att ligga kvar i sängen en timme extra och sedan gå och äta en långsam hotellfrukost. Jag tar min sista vilodag denna måndag och sedan kan jag cykla tis-tors före hemresan på fredag.

När jag äter frukost så håller regnet upp men som utlovat i prognosen sätter det igång igen vid tolvtiden. Det blir ett väldigt vått strilande regn med små vattendroppar med hög frekvens, ungefär som att stå under en finstrilande dusch. Har ni tänkt på hur många olika sätt som det kan regna? Det är fascinerande att såväl vattendropparnas storlek, antal och frekvens kan variera så mycket.

Som vanligt på vilodagarna så använder jag en hel del vatten för min omfångsrika tvätt. Resten av dagen tillbringas i Amor Towles “En gentleman i Moskvas sällskap”. Det är jättebra bok detta.

Somnar in till hur starka, byiga vindar får mina fönster på åttonde våningen att bågna.

Vykort från Mallorca

Dag 12

Vaknar upp till ännu en dag på ön och det är inget regn men det blåser fortfarande en hel del. Det har också blivit ett par grader kallare men jag kan fortfarande cykla i sommarställ kompletterat med arm- och benvärmare samt väst.

Idag ska det bli en tur runt, Algaida, Porreres och Llucmajor. Jag har lite slarvigt gjort en runda som ska ge mig många nya kilometer i kampen på wandrer.earth om vem som har cyklat mest kilometer på Mallorca.

Jag börjar med att cykla till Sant Jordi och cyklar sedan på en fin, liten cami uppför mot Llucmajor på “hängmattans” norra sida. Det går en “väg” hela vägen upp till Llucmajor men jag vet att det är en grusvägssträcka några kilometer mitt på. En kompis har sagt att det behövs en mountainbike till att cykla där men när jag tittar på Google Earth så ser den ut att vara i fint skick.

Vägen blir sakta mer och mer brant och så ser jag att grusvägen börjar och är jättefin i ca 100 meter och sedan börjar den mallorkinska röda leran med vassa stenar, precis som i förrgår. Hur dum kan jag vara och göra samma misstag två rundor på rad? Jag lär mig alltså inget av livet utan gör samma misstag igen och igen. Jag tänker ändå skriva ett mail till Mallorcas cykelbane ansvariga och tipsa om vilken fin cykelbana detta kunde bli med lite asfalt.

Några bitar går att rulla lite försiktigt men totalt så är det nog tre kilometer som jag får bita ihop och stå mitt kast. När sedan gruset ersätts av asfalt blir jag så glad men lovar mig själv att nästa gång vid allt som är heligt så ska jag vända och cykla tillbaka när det blir grus.

Från strax utanför Llucmajor så tar jag vägarna jag känner till fram till Algaida. När jag tänker efter så har jag inte fikat i Algaida och allt traskande har gjort mig sugen på något gott. Jag cyklar därför in till torget för en café americano och en mandelkaka med grädde. Skönt att sitta i solen på torget och vila och titta på när byn invånare gör sina dagliga bestyr. När jag cyklar ut ur Algaida får jag syn på en vacker målning av Roman Llull, Mallorcas store filosof, teolog, missionär och diktare som finns på väggen på byns skola.

Under gårdagens surfande så hittade jag en ny cykelkarta och turbeskrivning som Mallorcas myndigheter har gjort. De har märkt ut en ny väg till Randa från Algaida som jag ska testa. Jag kan förstå att de vill ha bort cyklister från Ma-5010 som är en hårt trafikerad väg av såväl bilar som velocipeder. Det blir en lite längre väg i en båge till Castellix som är fin men det går inte att cykla speciellt snabbt på den smala vägen.

Från Randa tar jag den otroligt snabba och lättcyklade vägen ner mot Montuiri men jag svänger före in på Cami de Banyeres som tar mig mot Porreres. Denna cami är dagens fynd, en bred och välbelagd cami som är mycket rolig att cykla på.

Kommer fram till baksidan av kyrkogården i Porreres och fascineras av de många mausoleum som finns där. Jag svänger höger runt kyrkan, Oratorio de la Santa Creu, och cyklar inte in i staden utan cyklar runt på den norra sidan till rondellen.

På kartan så har jag sett en väg som ser fin ut som går över Puig de’n Femella och sedan ner mot Campos. På min gps är vägen utmärkt som en grusväg men när jag svänger av så är det en bred och fin asfaltsväg som sakta stiger upp mot höjden. Den har utmärkta skyltar och när en hantverkares servicebil kör förbi så känner jag mig ganska säker på att den kommer att leda mig ända fram till Ma-19 någonstans mellan Llucmajor och Campos. Det är en underbar väg som leder mig in i ett glest befolkat jordbrukslandskap med gårdar på bägge sidor av vägen.

Jag kommer fram till ett vägskäl, grus på ena hållet och asfalt på det andra, jag fortsätter på asfaltsvägen. Efter några kilometer så blir det inte grus utan plötsligt ingen väg alls. Tillbaka och en annan väg med asfalt och även den slutar med ingen väg alls. Vad ska jag göra? Cyklar tillbaka där jag först valde mellan grus och asfalt. Jag stod där en lång stund och tänkte över mina alternativ: 1. För bara en timme sedan så hade jag lovat mig själv vid allt som är heligt att alltid cykla tillbaka när det blir grus. 2. Jag hade ju faktiskt vänt tillbaka två gånger redan så tekniskt sett så kunde man kanske säga att jag har uppfyllt mitt löfte även om jag nu vid det tredje tillfället ändå väljer att cykla grus.

För att bevisa vilken fantastiskt uppfinning som ett selektivt minne innebär valde jag sedan alternativ nr 2. Tack och lov så har jag nu kommit ner från bergen och grusvägen visar sig vara helt ok att cykla på. Röda grusvägar tar mig fram till den stora Ma-19.

Denna stora väg används av alla som ska ta sig fram och tillbaka från öns östra delar och till Palma. De håller på med en utbyggnad av vägen som är fyrfilig från Palma till Llucmajor men som nu ska få flera filer ända fram till Campos.

Några kilometer utanför Llucmajor kan jag svänga av den stora vägen och åka in på den fridfulla Cami des Palmer. Jag cyklar förbi Llucmajor och cyklar på servicevägen, här nere gör man ofta en serviceväg bredvid en snabbare väg för att slippa avfarter och kunna leda trafiken där om det av någon anledning skulle ta stopp på den större vägen.

Servicevägen mot s’Arenal brukar vara rolig att cykla åt detta hållet med en lite lagom nedförslutning men idag är det som all vind pressas ihop i hela Palmabukten och koncentreras mot en endaste person, mig. Det är en starkt, byig vind som jag aldrig har varit med om förr. Jag får trampa på ordentligt trots nedförsbacke bara för att komma fram, vinden häromdagen i Montuiri var som en fin sommarbris i jämförelse.

Det är skönt att komma ner till s’Arenal och få lite lä av husen och jag trampar tillbaka till mitt hotell. Jag laddade upp min fil till Strava och fick fram att idag så har jag cyklat 42k som jag inte har cyklat förut av totalt 79k. På wandrer.earth fick jag fram att nu är jag nr 1 igen med 13,94%!

Tillbaka på toppen igen!

79k på 3:57