Mallorca 2020:5 Col de Sa Batalla

Vykort från Mallorca Dag 5

Upp i bergen - Col de Sa Batalla

När man tränar så vill man skapa en utmaning för kroppen, utmaningen består i dels hur lång tid som man utför arbetet men också hur intensivt man tränar. Tid x intensitet blir den utmaning som kroppen ska anpassa sig till. Normalt så tränar jag kanske 7-10 timmar per vecka, nu när jag är här nere så blir det kanske dubbelt så mycket.

Det är viktigt att kroppens klarar av att återhämta sig från veckans utmaningar så att man inte sakta slits ner och träningen blir skadlig. Speciellt förra året så körde jag för hårt med mig själv på CK Bures träningsläger. Det tog flera veckor innan kroppen var återhämtad efteråt. Framförallt är det hög intensitet som sliter hårt.

Min strategi för detta träningsläger är att framförallt jobba på uthållighet, arbeta utan mjölksyra i helt aerobiskt zon. Detta är ju också denna typ av träning som är svårast att utföra under vintern hemma. De tre första dagarna tränade jag bara på detta sätt, 3-5 timmar i ett lugnt tempo. Nu efter första vilodagen ska jag lägga in lite mer intensitet genom att cykla lite hårdare i bergen men max en timme hårt. Gamla gubbar får vara försiktiga med att cykla för intensivt!

Ny dag och en liten tur upp i Tramuntanabergen står på programmet. Palma ligger som i en stor gryta med berg runt omkring, så oberoende av vilket väderstreck man tar så får man alltid en backe i början av rundan, om man inte tar båt - havet är slätt.

Via småvägarna runt Sant Jordi och Sa Casa Blanca tar jag mig fram till Sineuvägen. Det är en väg med inte så mycket trafik men de som kör där tror det är en motorväg, så de kör fort. Efter några kilometer kommer jag fram till dagens första backe som är på 2k/4% en liten knäppa med Mallorkinska mått mätt. Klättrar på och det känns riktigt bra.

Väl uppe på ”La Pla” svänger jag till vänster in på en liten cami med nästan ingen trafik alls som tar mig fram till Sencelles, som är en liten sömnig småstad. Cyklar därefter stora vägen till Inca, en av de större städerna på ön. Genom Inca och ut mot Selva, gatan är kantad med apelsinträd fulla med orange ”solar”.

Det är alltid mycket cyklister som vill komma upp till bergen så de har gjort en bred och fin vägren här, det är skönt. Jag cyklar över ett litet krön och Selva ligger så vackert som en port till bergen. Inne i byn är det en ganska brant backe till ett backkrön före en lång härlig nedförsbacke till Caimari.

På andra sidan Caimari börjar Col de Sa Batalla 7,8k/5%. Jag försöker komma in i en bra rytm och inte gå för hårt i början. Dessa berg gör mig verkligen ödmjuk det är svårt att cykla med rätt tryck under en så lång tid. Nu ska det sägas att just denna backe har en liten travers på mitten som gör att man kan hämta andan lite.

Jag kommer fram till ett ställe där vägen rasade i fjol. Vägen fick dras om och den gamla vägen har blivit en ny rastplats. Där börjar de avslutande serpentinerna som sedan följs av en slakmota fram till bron före den sista knäppan upp till passet.

38:24 minuter tar det upp, inte min sämsta tid men ungefär samma tid som i fjol. Min bästa tid är 33:22. Det hade varit roligt att gå under 30 minuter det får bli mer styrke- och ergometerträning, måste bli starkare.

Nu är det dags för lite fika: kaffe, cola och glass är perfekt när man är trött och svettig. Medan jag sitter och dricker kaffe stannar en stor klunga tyska tjejer i snygga röda cykeltröjor. De har ett riktigt coolt namn också, ”Wheel divas”.

Denna runda är också en av mina standardturer som jag nästan alltid cyklar när jag är här nere. Jag brukar vanligtvis cykla ner till den höglandsdal där klostret i Lluc ligger men klockan har hunnit bli mycket så jag hoppar över detta denna gång.

Något som jag har lärt mig är att alltid oberoende av hur fint väder det är ha med en tunn vind/regnjacka när jag cyklar uppe i bergen. Man är svettig efter att ha cyklat uppför, det är alltid ett par grader kallare i bergen och sedan sätter man sig på cykeln och cyklar nedför i 50 knyck, har man inte jackan på kan förkylningen komma som en inte alls rolig överraskning nästa morgon.

Jag cyklar försiktigt nedför samma backe som jag har tagit mig uppför. När man cyklar hemma så är det oftast ett mjukt dike vid sidan av vägarna men här så är det hårda stenar eller stup. Konsekvenserna av lite slarv blir så mycket större här, mycket bättre att ta det lite lugnt.

På hemvägen cyklar jag inte inom Selva eller Inca igen utan tar en mer västlig rutt via Manacor de la Vall och Llosetta. När jag kör över järnvägsbron i Binnisalem så har det skett en bilolycka där och två bilar blockerar vägen. En polisman säger att jag kan åka runt på vänster sida. Det verkar bara ha blivit plåtskador denna gången men det hetsiga trafiktempot gör att man måste vara på sin vakt hela tiden. Städerna är ju byggda för åsnekärror och inte för dagens snabba bilar.

Från Binnisalem till Biniali har jag lite nedför så det är kul att trycka på lite extra. Fördelen med att cykla själv är att jag kan fokusera på landskapet som jag cyklar igenom och samtidigt på min inre dialog. Det är härligt att få mycket tid att tänka på både det ena och det andra.

Sista biten tillbaka till hotellet blir samma som på morgonen. In i garaget med cykeln och sedan upp till rummet för en välbehövlig dusch.

106k / 4:43