10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak

Dag nr. 1

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

På min skivspelare Marvin Gayes ”Whats going on”, bättre än så blir det inte; det kan bli lika bra men inte bättre......

Dag nr. 2

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Marvin Gayes ”Whats going on” på höger skivspelare är snart slut och vänster dito är ”upcuad” med nästa platta.

Måste man bara lyssna till musik? Nej, det finns musik som man inte bara lyssnar till utan framförallt fysisk känner på dansgolvet, känner bastrumman bastanta taktslag i magen och ser musiken i discolampornas kaskad av färger.

Vi som frekventerade Discoteque High School i Göteborg på slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var helt galna i Ganymeds ”It takes me higher”, ett litet embryo till det som skulle utvecklas till dagens moderna dansmusik som t ex Techno, Trans, House, Garage osv. Det är en 12” maxisingel, lika stor som en LP men med kortare speltid. Spåret kunde därför göras bredare och det blev ett högre ”ljudtryck”.

I eftertankens kranka blekhet kanske inte världens bästa låt men jag skulle inte vara ärlig om jag inte tog med den bland dessa tio.

Om du inte har något disco i närheten så ska du sätta en hög volym och ställa dig framför en högtalare dansa och känna denna låt. Ni som var med på High School vet när ni ska trycka igång stroboskoplampan.

Dag nr.3

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Efter ”It takes med higher” med Ganymed är vi kanske lite trötta av allt dansande och jag tänker då att de kan vara på sin plats med något helt annat.

På den andra skivtallriken ligger en platta som är spretig, taggig, våldsamt experimenterande, skrovlig, berättande, monoton, skitig, dissonant och fullkomligt underbar.

På albumet ”Swordfishtrombones” tog Tom Waits verkligen ut svängarna och från sin palett av hela spektrat av amerikansk musik skapade han ett nytt uttryck och en musik som inte går att etikettera. Passar bäst sent på kvällen lyssnandes med hörlurar. Men ta det försiktigt man kan bli lite lätt berusad bara av att lyssna på denna platta.

Dag nr. 4

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

1980 kom Prince tredje album ”Dirty mind” och på detta album fick han allt att passa ihop. Rockens uppror och utlevelse blandat med den svarta musikens lidelse och hetta bildade en het bryggd som jag kallar punkfunk.

Det är musik som är vass! Distade gitarrer, pitchade synthar, skrikande sång, distinkta trummaskiner och texterna, de är väldigt explicita. Allt är spelat av Prince, med något undantag så spelade han alla instrument på alla sina album. Idag kanske jag gillar albumet ”Around the world in a day” mer, men för mig är det ingen tvekan om att ”Dirty mind” är det album som definierade honom som artist. Prince kunde spela de flesta instrument, i alla olika stilar och hans shower var ett fullkomligt fyrverkeri av alla slags känslor.

Redan från början så fick Prince väldigt fria tyglar från sitt skivbolag. Han hade näst intill total kontroll över sin musik. Kanske var detta inte alltid av godo för honom, en erfaren producent som t ex Quincy Jones hade kanske kunnat styra upp och renodla all denna energi och musikaliska begåvning och kanske kunnat locka fram ytterligare storverk? Ja, det får vi aldrig veta. Vila i frid - Your purple highness - Prince.

Dag nr. 5

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

1980 var ett fantastiskt musikår, liksom Prince’ ”Dirty mind” kom då också Peter Gabriels självbetitlade tredje album som också kallas ”Melt” av att omslagsfotot visar Gabriels ansikte som smälter ihop.

Det är musik som är mångfacetterad och ingen låt är den andra lik. Musiken går utanför rockens vanliga omfång och blir nästan lite symfonisk. På albumen ”True Blood” och ”Live Blood” arrangerades många av låtarna om för en kammarorkester förstärkt med ett rockband, även dessa bägge album kan jag rekommendera varmt.

Det finns säkert de som känner mig som nu undrar med fem av tio skivor presenterade och ingen Bowie, har Mats förlorat förståndet? Men var bara lugna David står och väntar i kulisserna. ......

Dag nr. 6

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Bowie ÄR, som en röd tråd genom mitt musiklyssnande. Det måste ha varit 1973 eller 1974 som mamma och jag åkte till Skivfyndet på Frölunda Torg. Jag var 10-11 år och i flera veckor så hade veckopeng sparats för detta mitt första egna skivköp. Vi steg in i butiken och jag gick och valde ut David Bowies ”Pinups” album och visade den sedan för mamma. Omslaget visade ett par, Bowie och Twiggy, bägge med en konstig makeup; Bowie i en röd punkfrissa och Twiggy lutar sitt huvud mot Bowies axel. Mamma tittade på bilden och undrade om jag var säker på att detta var den skiva som jag ville köpa. Det var jag!

Visst tycker jag mycket om ”Pinups” men den platsar inte riktigt bland mina tio vinyl i topp. Det är verkligen inte lätt att välja men till slut så valde jag ”Young Americans” från 1975.

När gitarristen Carlos Alomar träffade Bowie vid inspelningen av ”Young Americans” så var han den ”vitaste” man Alomar någonsin hade sett. Ja, Alomar säger att han var så vit att han nästan var genomskinlig. Denna mycket smala näst intill anemiska engelsman ville göra sin version av svart ”Philadelphiasoul”. Idag är det ingen höjer ett ögonbryn över något liknande men att ”Glamrockkungen” Bowie 1975 ville göra något sådant det var sensationellt.

Bowie såg till att samla musiker med erfarenhet av denna musik: Carlos Alomar på gitarr, Andy Newmark på trummor (från Sly and the family Stone), Luther Vandross kör och vokalarrangemang, David Sanborn saxofon m.fl. Dessutom bidrog även John Lennon med såväl musik som musicerande på ett par spår.

Det är soul men med en väldigt speciell nerv och intensitet. Lyssna! Jag tycker speciellt om körstämmorna som Bowie och Vandross la ner så mycket tid och energi på. Sedan så är Sanborns saxofonspel helt otroligt. Bowie visar verkligen att funky soul även kan skapas av en kritvit engelsman från Brixton!

Dag nr. 7

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Roxy Music ”Flesh and Blood” är ett fantastiskt album. Nästan varje låt skulle kunna platsa som en singel.

Min speciella favorit är ”Same old scene” med Bryan Ferrys atmosfäriska ”Wall of sound” som han fortfarande håller på att utveckla vidare på sina soloplattor.

Som vanligt är Bryan Ferry lysande när han gör covers, på denna platta är det Wilson Pickets ”In the midnight hour” som får ”the golden touch”. Omslaget är ett av de absolut vackraste någonsin!

Dag nr. 8

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Kvinnorna har hittills lyst med sin frånvaro i denna kavalkad, jag vet inte riktigt varför det har blivit så för visst har jag många favoriter även bland damerna: Aretha Franklin, Nina Simone, Mary J Blige, Diana Ross och Chaka Kahn bara för att nämna några få.

Detta är en lista över vinylskivor som jag har påverkat min smak mest, detta innebär att tidsomfånget är från början av 70-talet till julen 1986 då jag köpte en cd-spelare (första cd-köpet var Bruce Springsteens live-album) detta faktum utesluter tyvärr en hel del artister där höjdpunkten i deras karriärer var före jag började köpa skivor och som jag sedan har upptäckt, samt andra artister som jag enbart avnjutit på cd.

Mitt svåra val denna dag stod mellan en av jazz/funk/soul genrernas största och mest intensiva röster. Jag köpte hennes första album ”I’m every woman” som cut-out, förr när vinylskivor realiseras sågades ett jack i skivomslaget för att märka ut dessa. Många svenska skivhandlare köpte cut-outs från USA och England och i dessa backar kunde man hitta många guldkorn. Sedan dess så har jag följt Chaka Kahn album för album och det har varit en otrolig resa genom såväl soul, funk och jazz.

Till slut så föll mitt val dock på en annan artist och grupp. Att vågskålen till slut tippade över beror främst på att jag nog har lyssnat mer på denna artist. När Chaka är intensiv så är denna artist istället otroligt cool och innerlig. Precis som Chaka så är detta musik som ligger nära eller är jazz. Jag har alla album på cd och de tre första på vinyl av denna artist. Mitt val blev till slut ”Diamond life” med Sade.

1984 kom detta album och jag hade inte innan dess lyssnat så mycket på jazz eller vad man nu ska kalla Sades blandning av jazz, pop, latin m.m. Det är fortfarande musik som jag ofta lyssnar på och som känns tidlös. Det är så vacker musik med skön stämning. Musik som har ackompanjerat några av de bästa stunderna i mitt liv.

Dag nr. 9

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Nile Rodgers och Bernard Edwards hade varit i London och upplevt punkrockens energi och frihet. Tillbaka hemma i New York så försökte de sig på att göra sin version av denna nya musik men i mitten av 70-talet var tiden inte mogen för ett svart punkband. Som de erfarna studiomusiker som de var så tog de sina kunskaper och applicerade dessa på disco eller soulmusik. Mats Nileskär, från P3 Soul/Soulcorner, beskriver deras musik som disco på Einstein-nivå. Jag skulle kanske säga disco som har dopats med mycket jazz.

De var inte själva så bekväma med att stå i rampljuset utan det var alltid musiken som stod i fokus. De första omslagen visar inte några bilder av gruppen alls utan de ville vara anonyma.

Vid en tid när många andra artister försökte pressa in så mycket olika instrument och stämmor i vinylspåren som möjligt; gick istället Chic en annan väg. Tre eller högst fyra låtar per LP-sida och så få instrument som möjligt. Genom att ”open up the track” fick de fram musik med ett högre ”ljudtryck” och där varje instrument eller röst är mycket tydlig i ljudbilden. Ännu bättre hörs detta naturligtvis på en 12” maxi-singel och jag har därför valt ”Good times” från 1979.

Det är en väldigt typisk Chic-låt: distinkt och tungt trumspel av Tony Thompson, halsbrytande musikaliskt basspel av Bernard Edwards, Nile Rodgers stilbildande ”hackande” rytmgitarr och de underbara sångerskorna Alva Andersson och Luci Martin som så ledigt följer musiken med sin sång. Texten hämtar inspiration av ”Happy days are here again” och paralleller kan dras mellan lågkonjunkturen på trettiotalet och den i slutet på sjuttiotalet när Chic’s version kom.

Här skulle historien kunna vara slut om inte ”Good times” instrumentalspår hade samplats/stulits/plagierats av Sugerhill Gang som använde detta för att skapa låten ”Rappers delight”. Wonder Mikes första rappade rader är ”I said a hip hop, Hippie to the hippie”, en lek med ord, som en ramsa, men det var startskottet till en ny musikform, hiphop. Att kreativt kunna använda andras verk för att skapa något nytt, genom sampling, scratchning, mixning, rapping osv.

Under en livstid så får man inte så många chanser att se en musikstil komma till liv och det har varit mycket roligt att få följa hiphopens utveckling under 40 år.

Som musiker och producent får såväl sig själv som en mängd andra stora artister t ex Madonna, Bowie, Diana Ross, Sisters Sledge, Duran Duran så tycker jag absolut att Nile Rodgers borde få Polarpriset någon gång i framtiden.

Dag nr. 10

Martin Holmberg

gav mig en uppgift att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak. En skiva per dag, 10 på varandra följande dagar.

Den röda tråden kommer fram igen nu på mitt tionde och sista val. Efter ett hårt leverne i LA flyttar Bowie 1976 till Berlin för att börja om och försöka återskapa sin kreativitet och komma tillrätta med sitt drogmissbruk. Han flyttar till Schönberg i Berlin och delar lägenhet med Iggy Pop. De börjar jobba tillsammans dels med att göra Iggys platta ”The idiot” samt Bowies elfte album.

Albumet fick namnet ”Low”, Bowie gick ju igenom en svår tid. Den första sidan tycker jag bäst kan beskrivas som funky krautrock. Visst kan man känna igen soulkänslan från Bowies föregående album ”Young Americans” och ”Station to Station” men dessutom tillkommer med lite ”tyska” influenser som han och Iggy plockade upp på klubbarna i Berlin från grupper som Tangerine Dream, Neu, Kraftwerk m.fl.

Den andra sidan innehåller fyra instrumentala spår med elektronisk och ambient musik. Det är mycket synthar och inflytandet från Brian Eno märks tydligt, han var också medproducent och skrev ”Warszawa” tillsammans med Bowie som inleder den andra sidan. Det är inte lättillgänglig musik utan den kräver några genomlyssningar innan man riktigt kan ta den till sig. Den kände kompositören Phillip Glas skrev 1992 en hel symfoni med materialet från sida två, det fanns med andra ord många och intressanta idéer som en annan musiker kunde arbeta vidare med.

Det känns logiskt att denna kavalkad slutar här med Bowies ”Low” som har influenser från såväl soul, rock, elektronisk- och klassisk musik. Jag lyssnar mycket på musik i alla möjliga stilar men de senaste 20-30 åren har jag utforskat den klassiska musiken extra mycket i min jakt efter nya musikupplevelser, det finns så mycket att upptäcka.